Den 28:e mars 2015: Det var dagen jag mer än dubblade mitt tidigare distansrekord inom löpning och avverkade 90km på löpbana. Det var tyvärr också dagen jag drog på mig en långvarig knäskada som än idag hindrar mig från att springa.

Många har ställt mig frågan om det var värt det? Att dras med en skada i över ett år för att jag valde att fortsätta när det mest logiska hade varit att stanna?

Jag saknar löpningen grymt mycket! Jag önskar jag kunde sväva fram i perfekt harmoni, över okända landskap, utan plan och mål, och att samtidigt känna att man befinner sig i sitt esse. Jag önskar jag kunde höra tanten i lurarna säga att den senaste kilometern gick 2 sekunder snabbare än den förra. Jag saknar att jaga nya rekord och försöka pressa ur ännu mera kraft när man redan är helt slut. Jag saknar dofterna, solen, regnet och frihetskänslan att bara vara en del av naturen. Jag saknar att jaga andra i spåren, springa bakom tjejer med löpartajts. Jag saknar att springa om cyklister… det är en obeskrivlig känsla! Men mest av allt saknar jag att bara kunna sätta den ena foten framför den andra och trycka ifrån, lika bekymmerslöst som det en gång var.

Vad vann jag på att göra ett ”distanstest”, dvs springa tills det inte går att springa längre (för det gjorde jag verkligen) och var det verkligen värt det?

Självklart! Det ligger ett egenvärde i den kamp du bedriver mot dig själv i extrema situationer. Man lär känna sig själv på sätt man inte trodde var möjliga. Det finns ingen ära i att plåga sig själv, men det finns en ära i att uthärda och fortsätta kämpa, oavsett om det gäller löpning eller något annat i livet. Allför många ger bara upp. När de försätts i jobbiga situationer flyr dom i panik eller fryser på stället. De förstår inte att de sitter inne på något av värde. De ger upp, flyr och undviker problem för de vet inte hur man kämpar. Eller så tycker de inte att det som de kämpar för är värt att kämpa för längre när det börjar blåsa motvind. Hur ska man kunna få det man vill ha om man inte kan sätta till lite engagemang för sin sak?

Under löpturen den 28:e mars 2015 lärde jag mig just det. Trots fötterna blödde, musklerna total protesterade och knäna värkte så fortsatte jag tills jag inte kunde ta ett enda löpsteg till. Jag gav allt jag hade. Och jag lärde mig där och då, att med mental styrka och rå envetenhet går det att övervinna det mesta. Jag började också, i samband med distanstestet och konsekvenserna det fick efteråt, att lära mig att föra över just den där mentaliteten till andra delar av mitt liv. Jag backar inte från konflikter som uppstår, jag löser dom. Jag skjuter inte upp problem till senare, jag möter dom. Vill jag engagera mig i något så gör jag det istället för att fundera på om jag orkar eller inte. Ja, det var värt det! Skulle jag ha fått möjlighet att göra om distanstestet så hade jag inte sprungit ett steg kortare.

Under de senaste veckorna har jag även börjat se ljuset i slutet på tunneln och åter tagit tag i rehabiliteringen som nu blivit rutin. Nu är det minst 10k steg per dag som gäller och en rejälare marsch på en-två mil varje helg med 25kg ryggsäck. Jag ser det som ett rejält styrkebesked att jag faktiskt kan gå så långt med tung ryggsäck utan nämnvärda knäkänningar. Det finns fortfarande hopp! Nästa steg är att lägga till styrketräning/rehabövningar varannan dag och/eller kortare promenader med ryggsäck även under vardagar, dessa tillägg hoppas jag är med i rutinen inom 3 veckor 🙂

För er som undrar hur skrivandet går så ligger det lite halvt på is just nu i och med dubbel jobb, träning och mycket annat inplanerat som händer nu framöver. Jag skriver och kladdar mest i memon på mobilen. Har just nu 40st memon, vissa sidlånga, som är enbart skrift. Det ligger en text i omloppsbana som jag planerar att skriva klart, vet dock inte när än. Ett annat skrivprojekt som ännu är under planering är en roman. Har rätt mycket material till den och det är byggandet av karaktärer, miljö, vissa scener och handlingen i stort jag kladdar på medt just nu. Men det kommer dröja innan det händer något konkret på den fronten. Saker är på gång iaf, men just nu är knä rehabiliteringen topp prio!

Hejsan! Jag vill börja med att tacka alla som gått in på den här sidan och läst. Besöksantalet passerade 100 redan samma dag sidan blev offentlig, vilket mer än fyrdubblade mina förväntningar! Jag har även fått möjlighet att diskutera ”Det är dit vi går” lite mer på djupet, och det finns möjlighet att den kanske kommer att genomgå en del korrigering. Hur som helst, jag är väldigt tacksam för den feedback jag har fått! Tveka inte med att höra av er! Det finns säkert läsare som skriver en del själva också jag för mer än gärna ett samtal med er, bollar lite idéer och diskuterar texter! 🙂

Nu när ni förmodligen läst ett par texter så är det förmodligen saker ni kanske hakat upp er på eller som helt har gått över huvudet. Så här kommer en kort trivia:

• Texten blodröd skymning är löst baserad på Harry Truman show med Jim Carrey i huvudrollen. I texten framgår det aldrig vilket kön huvudpersonen har, det framgår inte heller vilket kön huvudpersonens levnadspartner har.
• En synonym till veterinär är faktiskt djurläkare. Detta gör det legitimt att använda det förkortade ordet läkare för djurläkare och sen gå över till synonymen veterinär.
• Alla över en kant är enligt mig själv en väldigt dålig text på många plan och jag övervägde länge att inte ens publicera den överhuvudtaget. Men jag låter den fungera som en text som visar skillnaden mellan det jag skrev i grundskolan och det jag skriver nu.
• De fyra senaste texterna jag har skrivit skrev jag Titeln allra först på, innan jag ens började skriva själva texten.
• Det är mer regel än undantag att jag inte har slutet på en text klart för mig förens jag faktiskt måste skriva slutet. Jag har blivit bättre på att planera mina texter men just slutet föredrar jag att lämna öppet till jag kommer dit.
• Den senaste texten ”Det är dit vi går” har en ganska kritisk tongång mot krogen. Men jag själv tycker faktiskt att det är jävligt skoj att dra ut (är t.o.m i skrivande stund på väg hem för ännu en krogen runda! 😄).

När jag ändå är inne på ”Det är dit vi går” så kanske det är bäst att klargöra att texten inte är baserat på någon speciell person så ingen tar illa upp. Vi lever ju i ett samhälle där folk gör det till höger och vänster, bara att gå in på fb och läsa ett feministiska debattinlägg och titta på kommentarerna… det finns fler kränkta personer än asylansökande till Sverige (wow whoops, där kränkte jag visst någon) Nej, skämt åsido och nej, jag har faktiskt inget emot asylansökande. Verkligen nej, det var ett skämt! Förlåt, jag tar tillbaka det…

Nu gled jag iväg lite från ämnet. Hur som helst, har ni frågor om mina texter eller bara allmäna frågor överlag så har jag fixat ett ask.fm konto då kommentarssystemet på den här sidan inte var något vidare. Ni kan nu vända er till: https://ask.fm/kimenberg

Senaste nytt angående skriverierna är att jag har en ny text på gång. Har en klar titel, annars är den helt i planeringsstadiet, finns väl två vägar jag kan gå med den och har inte riktigt bestämt vilken jag ska ta än. Jag ska försöka att få den klar innan året är till ända iaf, även om det kan bli svårt! Jobbar tillfällig heltid nästan hela året ut och pluggar för att ta körkort samtidigt. Kan som sagt också bli att jag gör en del korrigeringar på ”Det är dit vi går”.

Annars så har jag beställt en del böcker som berör skrivandet på olika sätt. Framöver har jag som plan att mitt skrivande ska ta en väg där jag till viss del benar ut sättet jag skriver på, och börja skriva regelrätta dikter utan inslag av novell. Men måste läsa på lite innan jag börjar med det. Kommer självklart också fortsätta i novell genren och behålla en del att det som kännetecknar min skrivsätt där. Men man kan säga att det kommer bli en liten förgrening där en väg nu blir två.