Det du inte såg

Genom dystra landskap rinner en flod obekymrat fram. Ett hölje av ovetande och oförstånd avspeglas på ytan när den kränger sig fram runt krökar och över stock och sten. Vattnets renhet blänker av solens hånande leende. Floden flödar obestridligt vidare utan kyla eller värme. Utan känsla eller apati. Uran bördan av det bräckliga människohjärtat.

Ekot av de själar som saknas trycker inom bröstet. Saknaden ligger levande begravd i djupet av min själ. Graven går djupt men är ändå fylld till höjden. En ensamt buren tomhet av allt som varit och aldrig åter kommer bli är det som återstår av en gyllene era. Den upplevda glädjen som då inte gick att ifrågasätta avger idag ett smärtsamt eko. Flodens forsande sus sjunger obekymrat i mina öron: en hoppfull visa om en plats långt borta.

Enstaka oförändrade minnesbilder passerar i repeterande revy. Ögonblick där tiden står helt still. Där våra hjärtan är hela och våra leenden eviga. Där springer känslorna glatt och fritt på en öppen sommaräng under en helt klarblå himmel. Det är bilderna som bara jag har. Minnet av dig som bara är mitt. Finns det någon kärlek kvar när du är borta? Kan jag ens förnimma mig själv att känna den?

När skymningen faller och ljuset försvinner har demonerna trotsats. Ensam med tårarna efter ännu en tom seger. Några klockslag till har för alltid blivit historia. Solen som åter hånar mig när den gryr. Floden lika oberörd som förut. Den porlar fram lika envist som mina ögon insisterar på att fortsätta ge bränsle till dess tårkanaler.

Ibland känns det som om jag levt längre än vad jag borde, som att mitt öde har passerat. Missat och ouppnått, kanske även oupptäckt. Det rör sig alltid bortom horisonten. Det går inte att jaga samma sak man hittat och sen förlorat, inte när det kommer till liv. Jag besitter inte samma källa som flodens eviga flödande. Jag varken söker eller jagar horisonten som floden gör, med den absoluta övertygelsen att fortsätta framåt. Den naturliga urkraften är urholkad.

Fotstegen bär mig svävande fram mot flodens sluss. Springandes i en oorganiserad och panikartad flykt slår mina fotsulor till slut hårt mot träplankorna under mig. Vattnet strömmar på bägge mina sidor. Forsens melodi lockar och gör mig bejakande och bedövad. Jag förmår inte vända om, inte heller fortsätta över. Löpstegen saktar ofrivilligt och accepterande in. Jag hör sången om en bättre plats, sången om hoppet av en återuppstådd kärlek som aldrig riktigt dog. En röst som aldrig tidigare talat viskar i mitt öra: Hitta kärleken, och låt den döda dig. Jag fortsätter springa. Jag fortsätter forsa. Just i den stunden är jag floden.

Utan varandra

Obönhörligt försvinner du
Livet går du vidare ifrån
Inga lögner sas mellan oss
Aldrig sårade vi varandra
I vår relation inget tvivel
Bleknar gör aldrig den kärleken

Alltid har vi älskat varandra
Alltid kommer vi älska varandra
Florerade gjorde det vackraste
Det renaste i tårar nu består
Fortsätter gör sagan utan dig
Men en saga är det icke längre

Det är dit vi går

Människor. Malplacerade. Vissa i grupp, andra ensamma. Pjäsen vi spelar har inget manus. Improvisation med riktlinjer vi inte vill bryta. Vi är alla skådespelare som spelar spelet. Vi är ett skiftande mänskligt landskap som rör oss i takt med våra undertryckta melodier.

Jag hör hemma här. Jag hör inte hemma här. Svaret på den redan ställda frågan avgörs inte i resonemang eller förnuft. Svaret ligger i känslan, hur det känns i just den exakta stunden. Nuet. Men nuet är förvridet och samtidigt förhöjt av de handlingar du själv gör. Det är ditt val, ansvaret är ditt eget. Grupptrycket duger föga som en ynka ursäkt.

Ryktena flödar obemärkt i stilla vatten. Ironin, när du reflekteras i ditt egna icke ideal. Du bryr dig inte då, ingen annan bryr sig nämnvärt heller. Det är så mycket annat som ska upplevas. Men nästa dag är det du som bryr dig allra mest. Tillfällig ångest över ångesten. Du vet när allt kommer omkring ändå, att ångesten lägger sig. Det är lugnt. Allt löser sig till slut. Och om inte så finns det alltid en syndabock för de handlingar du inte vill stå för.

Vad är ansvar? Moral? Lojalitet? Respekt? Begrepp som, om inte saknar mening, saknar begriplighet. Sen kan du fråga dig varför. Varför alltid ta ansvar, visa lojalitet och respekt och agera moraliskt rätt? Varför gå mot strömmen när ingen annan gör det? Man måste ju leva lite också. Vi är unga, vi ska göra misstag och fel så vi lär oss utav dem. Men vad blir av med dem som aldrig lär sig? Vad händer med de som inte ser sina misstag som misstag? Vad definierar ens en felaktig handling och kan inte ett misstag i slutänden leda till något positivt? Är då misstaget eller felet rättfärdigat? Grubbel skapar trubbel. Jag vill förstå men jag förstår det inte. Kanske finns svaret i botten på nästa flaska? Kanske upphör frågeställningen att ens existera? Det har den gjort förut. Krogen i all dess prakt och stundande makt.

Kärlek är ingen synd. Men vägen dit kan vara riktigt syndfull. Vägen dit kan krossa hjärtan, bryta budord och innefatta alla synder som går att begå. Moralens morbida motgång. Säg mig, vad skulle vi inte göra för Kärleken? Vi ger efter för den fysiska beröringen. Vi låter våra törstiga läppar mötas och våra ensamma själar hitta sporadiskt sällskap. Ibland vet minst en av oss att det aldrig kommer att hända något mer. Vi gör det ändå, mentalt avskärmade från verkligheten vi inte vill känna av. I ett berusat tillstånd gäller andra spelregler. Kom bara ihåg att ur lek kommer svek.

Det finns en chans att jag kan såra henne och göra henne besviken trots att vi knappt känner varandra. Hon vill något och jag är antingen omedveten eller struntar i det. Nästa gång är det ombytta roller och nitlotten faller på mig. Jag vill något och nästa bryr sig inte eller vet bara inte om det. Hon kan såra mig och göra mig besviken. Det är nästintill hemskt men det är så det är. Vi är där vi är. Allt kan betyda inget och inget kan betyda allt. Enighet råder sällan om huruvida det ena väger tyngre än det andra i stundens hetta.

Här horar vi runt, inte för pengar, utan för uppmärksamhet och bekräftelse. För att få den där lilla kärleken till oss själva. Precis tillräckligt mycket för att hålla oss flytande. För att få en illusion av att vara älskad. För att bli sedda och för stunden släcka det köttsliga begäret inom oss. Vi kan bara hoppas att det är ömsesidigt eller inte bry oss överhuvudtaget.

Jag trodde verkligen att du var speciell. Men att ligga med någon för ditt egna själv bekräftande, för att enbart höja din självkänsla. Det är vidrigt och jag trodde du var bättre än det! Människor är inte objekt som man inte kan ta hänsyn till. Du står inte över någon annan individ, kom ihåg det! Förvänta dig inte att någon gör allt för dig utan att du ger något tillbaka. Ömsesidig respekt är grundpelaren i alla typer utav relationer och möten.

Vissa människor vill mer än de förmår. De kan inte sätta kraft bakom orden eller backa upp dem med konkreta handlingar. Ibland saknar de till och med den genuina välviljan därför att de har gått miste om den lärdomen. De människorna är svåra att älska. Men de som är svårast att älska behöver kanske bli det allra mest för att komma någonvart. Få är starka nog att växa och utvecklas på egen hand.

Vätskor flyger genom luften när vi dansar oss fram genom dimman. Alkoholodören slår sig blint och obemärkt fram genom massan. Svetten pärlar fram i pannor utan något under. Hjärnverksamheten går på tomgång. Tänkandet och icke tänkandet beblandar sig skickligt med varandra. Flummiga ögon söker svävande av sin snurrande omgivning. Klumpiga händer letar sig obetänksamt till rumpor och klämmer till. Ingen respekt från den återvändande stenålders människan.

Det finns en makt i att tillfälligt spela maktlös på den här platsen. Men du är inte oskyldig för det. Du spelar bara med tills du tröttnar. Nästa gång tar du själv initiativet och gnider rumpan till. Ingen vet längre vem som är jägare och vem som är byte. Vi är bägge delarna, och i andras ögon är vi bara ännu en incident. Men skitsamma, skit i det! Natten är ung och det är även vi. Hoppet lever än! Så ta mig upp till himlen. Ta mig ner på jorden. Ta mig överallt, du är mitt allt, för ikväll är det kallt.

Det är inte oväntat att vi drar hem tillsammans. Vi vet bägge vad som komma skall och vi finner oss i det. Vi har kanske olika grunder och olika motiv men vi finner oss i det. Behovet och begäret är för starkt och vi kör som aldrig förr när det äntligen är dags. Njutning och ren extas längst hela vägen. Det finns inget att hålla tillbaka och när vi kommer känner vi ingen ånger. Men vi flyr när morgondagen gryr. Mer än vänner i vått men aldrig i torrt.

Run or Run

Feet raises and lowers in a perfect pace. Thoughts float by in a glimpse of a second. Some of them are lost forever, some of them return more than once. Legs that repeat the same movement pattern carry you on. Your mind is occupied of resisting the irresistible. Every step you take towards one goal gets you further away from another. You run. You run alone and you run with company, nevertheless you run.

If you stop, time will catch up with you. No new levels of life exceeding will be achieved. No records will be subjugated to your persistency. No rhythm in life’s plaintive voice. The links to your identity will abruptly seize to exist. This is what you know. All you know. Every second counts when you try to outrun divinity into infinity. Around every corner awaits new obstacles to overcome, each and every one of them ready to take you down once and for all.

You are strictly aware of it. But you just keep on going. You don’t have much of a choice. It’s a lot easier to give into the routine of what it always has been, and maybe always will be. To run is a part of who you are now. It’s something so deeply rooted that it has distorted the person you where before you started to run. You only know that you must continue to run whatever the world throws at you.

That’s why you fly across boundless plains and endless roads, over mountains and deep valleys. You are a passenger on the roller coaster of life. You travel through dense dark forests and even a darker darkness as you pass through the cities of man. When weather change from hot summers to cold winters. When day turns to night. When love turns to hate and hate turns to love. As long as the time floats by, you run.

Your past and future merge together into one mass, without the density of ordinary slow-witted thoughts and tedious plans. Only the present exists. Life in its purest form, but not lived as it should be lived. You shouldn’t run and fight just to keep the run going, just to keep your self in check and live in the moment. You run when you fight and you fight when you run. You are the master of guerrilla warfare.

It’s sad to see your heartbreaking fear, but also astounding to see the great strength in you, when you run and keep trying to prevail. But there is also a fear of succeeding if you against all the odds would do so. Because what’s left when the struggle ends? Maybe something worse than the struggle itself? You never know because you never stop. You keep hold on to your instinct and your acquired reflexes. We all do. Too afraid to lose something we never had.

You are not the only one who runs. Everyone run, either they run or they run. But maybe one day we will run into each other, and be forced to stop just for a second. And maybe in that second we will see and experience something we never had before, the dawn of a whole new era. Maybe we will stop to run completely and start to walk, hand in hand, towards whatever destiny we have. Embracing ourselves, each other and the roller coaster of life.

Prinsessan som var en Ängel

Jag kom till världen för ett liv sedan, som en pojke utan hämmande och själslig begränsning. Jag sattes till världen för att påbörja den där resan utan kurs och mål, med livets alla möjligheter framför mig. Bara där i livets första skede var jag fri från förståndet, oskuldsfull och oskyldig. Jag var varken offer eller vittne, varken förövare eller domfällare. Jag bara var i min egen bemärkelse. Men livet som jag i mitt tidiga skede kände har för länge sedan vidgats vidare mot vidare vyer.

Två liv möts i minnets begynnelse. En helhet bildas i en ofullständighet. Jag träffade henne. Från fjärrans oupptäckta städer kom hon. Längre bort ifrån än vad som går att föreställa sig på barnsben. Nyfikna till vår unga natur så blev det givet en hel upptäcktsfärd för oss bägge, denna obetingade och okuvliga resa mot varandra. Från första ögonkast, hälsning och lek påbörjades det största relationsbygget tiden någonsin kunnat skåda. Rom byggdes inte på en dag, och likaså inte vårt förhållande heller. Men när våra två viljor av stål vill åt samma håll, vilka makter kan då stoppa oss?

Vi hittade varandra, inte enbart i lekens kurragömma, utan i en tid av svek, sorg och ensamhet. Hon såg mig genom spillrorna av krossade drömmar, i hopplöshetens djupaste avgrund. Hon såg något i mig när känslorna var svunna och grå. Hon hjälpte mig och drog mig upp ur den mörka avgrunden. När andra vände ryggar till sträckte hon ut en hjälpande hand. Hon torkade tårar som aldrig sinnat och läkte sår som ännu blödde. Hon var miraklet som vände allt, och hon var min och jag var hennes.

Vi båda hade tidigare blivit övergivna och omgivningen kastade ständigt mörka skuggor över oss. Hoten fanns alltid där. Men vi byggde in oss och avgränsade oss från omvärldens ondska. Vi isolerade oss, från världen, och till varandra. Ingen eller inget utanför kunde länge komma åt oss. Det var på gott och ont. Men vi gjorde vad som krävdes för att överleva. Vi skapade vår egen mening. Varandra.

Vår vänskap förädlades till kärlek. Mellan oss råder enbart tillit och ärlighet. Vi bär på historier och hemligheter som inte kan berättas eller förstås av utomstående. Men vi förstår varandra och det är vi ensamma om. Jag kan blotta alla mina sidor för henne utan skam och tvivel. Hon hade trots allt räddat livet på mig och accepterat mig för den jag var. Mitt förtroende är obegränsat för henne och min kärlek gränslös. Vi var i total samklang med varandra. För kärleken var ömsesidig.

I tusen dagar och tusen åter är vi sida vid sida. Hon visar mig livet och all dess uppskattning. Hon visar sorglös glädje och trygghet i vardagen trots livet omkring oss. Hennes kraft och äkthet är utan dess like. Varje vaket ögonblick i hennes närvaro är en välsignelse. Tusen nätter och tusen åter spenderas hopkurade tillsammans. Hennes värme så nära och hennes ansikte så rofyllt. Jag betraktar hennes bröst när det stillsamt höjs och sänks, och jag lyssnar på livets lugna och harmoniska andetag. Hon är så vacker! Och tusen dagar och tusen nätter skänks oss åter…

Sen kommer han och knackar på vår bubbla, läkaren. Han ger henne mindre än ett år kvar att leva. Hennes organ sviktar, men inte hennes hjärta. Jag gråter när vi får beskedet. Men hon torkar mina tårar även då. Invärtes så vänds hon ut och in, hon kräks varje dag för att sedan äta och spy igen. Sjukdomen konsumerar henne men hon håller god min ändå. Hennes styrka och envishet är så häpnadsväckande att den inte kan härröra från denna värld. Hur gör hon för att hålla skenet uppe hela tiden?

Dagarna seglar skoningslöst på, veckorna och månaderna likaså. Tiden går för snabbt i hennes närvaro. Jag tar hand om henne så gott jag kan, försöker umgås med henne så mycket som möjligt. Jag ligger vaken lite längre på nätterna bara för att se på henne och höra hennes andetag. Det finns inget annat att göra. Ingen medicin, inget botemedel. Det går inte att föreställa sig att hon ska lämna mig. Ödet kan inte vara så grymt att det förde oss samman bara för att ta oss isär.

Året närmar sig sitt slut. Det som inte kan hända händer. Det fanns inte ens som ett alternativ. Hon tillskriver sig en plats bland våra helgon när ännu ett år tar sin början. Hon blir inte längre sämre. Hon blir långsamt bättre. Det låter för bra för att vara sant men ur hennes orubbliga styrka kommer till slut ett mirakel. Hon lurar döden. Sakta skakar hon av sig sin sjukdom. Vår kärlek lyser igenom den och eliminerar den ner till sista beståndsdel.

Ett ödesdigert vägskäl presenteras för mig kort därpå. Jag måste välja mellan två alternativ som kommer att forma min framtid för alltid. Jag väljer att följa henne. Jag hade aldrig klarat mig igenom det utan henne. Hon är alternativ nummer tre men ändå nummer ett. Det är det enda logiska val jag kan göra, oavsett så blir det fel för någon. Oavsett så sviker jag någon. Men jag väljer att inte svika henne för hon har aldrig svikit mig och kommer aldrig göra det heller. Låt vår oskiljaktiga kärlek visa vägen för det som komma skall.

Världen breder ut sig framför oss. Livet öppnar upp sig. Jag valde rätt väg – vi valde rätt väg – och vi ser för en gångs skull ljusglimtar i tillvaron runt omkring oss. Det är något nytt för oss. Det är som om vi hela tiden har varit instängda i en låda och nu kommer ut. Friheten är främmande. Vi är som medfarna och traumatiserade krigsveteraner som kommer tillbaka från kriget. Kriget vi vann men till ett för högt pris. Vi har svårt för ett vardagligt liv. Vi förväntar oss ständigt nya angrep vi ska hålla av och försvara oss ifrån. Det är så omgivningen har format oss.

Det tar tid men vi börjar bygga broar från vår ö. Vi bygger broar med tryggheten av att vi finns där för varandra om något skulle hända. Vi kan lätt mobilisera tillbaka till försvar. Vår relation stärks ytterligare när vi får nya upplevelser och tillsammans firar framgångarna. Vi förändras som personer. Vi blir öppnare och färgstarkare. Vi blir de vi var menade att bli från första början. En ny atmosfär börjar innesluta oss. En atmosfär av genuin lycka. Det hade varit hon och jag mot världen i mer än ett decennium. Men nu, nu var segern äntligen vår! Vi hade överlevt!

Garden sänks helt och vi ligger och njuter fridfullt. Det glittrar i hennes ögon när hon ser på mig. Kärlek och stolthet. Vi kan läsa varandra som öppna böcker, inga uttalade ord behövs. Vi pratar det universala språket. Jag kysser henne i pannan och hon trycker sig närmare. Hon lägger sitt huvud tätt intill mitt och där ligger vi. Omslutna och berusade av kärleken. Tillsammans är vi odödliga. Låt oss ligga så här tills stjärnorna slocknar och tiden erkänner sitt nederlag.

Det går så snabbt. Man vill bara pausa och spola tillbaka men det går inte. Plötsligt har år gått. Plötsligt blir hon sjuk igen. Men det är annorlunda den här gången. Hennes tillstånd försämras snabbt. Det är ingen vacker syn. Hennes njurar har lagt av helt. Hon spyr upp allt som finns i hennes lilla mage. Allt hon stoppar i sig kommer omgående upp igen. Vätska funkar stundvis men hon rasar snabbt i vikt. Hon tynar sakta bort framför mina tårdrypande ögon. Hennes kropp ser bräcklig och ömtålig ut och den fysiska styrkan hon alltid har utstrålat bleknar. Men i hennes ögon fortsätter styrkan brinna intensivt och trotsigt.

Vi förstår att slutet närmar sig. Max tre dagar får vi besked om. Jag spenderar timmar sittandes vid hennes sida. Jag kramar om henne och ber för ännu ett mirakel. Hon rör sig mindre och mindre och de få gånger hon väl rör sig så är det långsamt, svajigt och på taniga ben. Det är så plågsamt att se. Min älskling är döende. Men bara för att hon är den hon är så trotsar hon ännu ett läkarutlåtande. Envisare än Envisast. Men envisa vinner inte över döden.

Den fjärde dagen gryr och hon är svagare än någonsin tidigare. Hennes kropp nästan släpar efter henne när hon stapplar mot mig. Hon ramlar och reser sig så snabbt hon bara kan igen, chockad över hennes fall. Det skär i hjärtat att se henne så här och jag inser att oavsett vilka plågor hon går igenom så kommer hon aldrig att ge upp. Hon är en riktig krigare. Hon skulle känna oföreställbar smärta flera gånger om bara för att få fortsätta leva. Det är därför hon fortfarande lever.

Kämpen som hon är ger inte upp oavsett vad hon möter. Hon lider något så fruktansvärt och det är då jag väljer att kasta in handduken åt henne. Ett beslut som kommer att hemsöka mig resten av livet. Ingen annan kunde välja åt henne förutom jag. Det är inte värt att pina sig igenom helvetet bara för att få leva ytterligare några timmar. Hennes tid är kommen även om jag i hemlighet fortfarande ber för ett mirakulöst tillfrisknande. Vi båda vet att det är dags men ingen säger det.

Vi åker vår sista bilfärd tillsammans mot veterinären. Jag försöker hålla tillbaka tårarna för hennes skull men jag misslyckas fullkomligt. Alla år och alla minnen vi haft svävar förbi i revy. Så mycket lycka som abrupt ska ta slut. Omvärlden vet inte vad den missat och inte har sett. Ingen kan förstå vad vi har upplevt tillsammans. Det är bara vi som vet. Och snart. Är det bara jag.

Vi kommer fram. Går förbi receptionen. Följer en korridor. Svänger vänster in till rummet där hon ska dö. Jag klappar henne ömt över pälsen när en läkare förklarar hur det kommer att gå till. Jag ser läkarens läppar röra sig men orden går inte fram. Jag har inte slutat gråtit sedan bilen och börjar nu bli riktigt rädd. Det här händer inte. Det känns så overkligt. Låt mig åtminstone byta plats med henne! Jag är skyldig henne livet. Det är det minsta jag kan göra för denna fantastiska tjej!

Allt går så snabbt. Rummet utryms. Det är bara läkaren, jag och min prinsessa kvar. Läkaren förbereder sprutan och viskar att jag kommer att ha en minut att ta farväl efter injektionen. Jag nickar oförstående. Läkaren injicerar sprutan och lämnar oss snabbt.

Det är bara hon och jag som det alltid har varit. Jag stryker henne över kinden och går ner på knä bredvid sängen, fullständigt tagen av vår sista stund. Jag ser i hennes ögon hur hon slits mellan att kämpa och ge efter för injektionen. Jag förundras över hennes styrka igen och undrar var ifrån den kommer. Och just då slår det mig. Precis i den stunden, och jag ser sanningen i hennes blick. Mina tårar forsar fram. Jag vill bara få en spruta jag också och följa efter henne vart det än bär iväg. All den styrkan hon uppbådat. Jag ser var den kommer ifrån. Den kommer från mig…

Hon älskar mig så djupt, så intensivt och så starkt att hon kan genomlida vad som helst bara för att få vara med mig. Hon älskar mig så mycket att hon vägrade dö. Insikten är helt överväldigande. Mina snyftningar är så våldsamma att jag knappt får någon luft. Hennes kärlek kväver mig. Jag trycker huvudet mot hennes bröst och håller om henne i mina skakande armar. ”Jag älskar dig” viskar jag samtidigt som jag vänder upp huvudet. Våra blickar möts och jag ser hur hennes ögon tåras innan livet lämnar dem för gott. Hon är död. Jag repeterar samma tre ord flera gånger om men hon hör dem inte. Hon är död.

Min värld faller samman. Mitt inre utsöndras och jag skälver av smärtan. Tårarna strömmar hejdlöst ner från mitt ansikte. Ändlösa floder vars källa så djupt rotad inom mig att den aldrig kommer att sluta flöda. Min prinsessa har dött. Min ängel har fallit. Isen brister och jag faller igenom. Jag drunknar i det kalla förflutna och tvingas återuppleva allt. Men utan henne. Alla förträngda fragment av smärta vi hållit på avstånd bombar nu mitt sinne oavbrutet och besinningslöst. Sorgens smärta är egenmäktigt monumental och jag är dennes trognaste slav.

Att leva är att börja dö. Men att dö kanske är att börja leva? Jag vill kasta mig handlöst och envetet efter henne in i döden, bara för att få vara med henne en sista gång. Men jag vågar inte. För jag kan inte dö med risken av att jag kan förlora det sista jag har av henne. Minnet. Minnet som får mig att le. Minnet som får mig att gråta. Minnet som får mig att leva. Men minnet blir vagare och jag blir bara svagare.

Minnet kommer att försvinna helt till slut. Men jag kommer alltid ha kärleken. Kärleken övervinner döden. Det bevisade hon för mig mer än en gång. Kärleken är den mäktigaste kraften på jorden och jag har upplevt den. Jag upplever den. Och kommer alltid att uppleva den. Hon slog upp kärlekens dörr och den går inte att stänga. Den är evig. Forskare säger att ljuset är den enda konstanten. De har fel. Kärleken är den enda konstanten.

Det spelar ingen roll att Kärleken idag består av enorma mängder smärta, sorg och saknad. Det spelar ingen roll att den får mig att ligga sömnlös och gråta i min ensamhet. För det är fortfarande Kärlek. Och vår kärlek övervinner döden varje dag.

Ögon som bedrar

Du är inte som alla andra. I dina ögon lyser en flyktig glöd, starkare och klarare än i någon annans ögon, men ändå är den så flyktig. Svaret på ditt mysterium är inte blyghet, det är känsligare och ligger djupare. Du döljer något. Minnen, känslor eller tankar? Jag vet inte vad det är, men jag ser att det är något. Något du är i stort behov av att dela med dig men ändå inte säger eller visar.

Du gör allt för att dölja det och du lyckas nästan fullkomligt. Alltför många människor tittar utan att se dig, lyssnar utan att höra dig och känner utan att egentligen känna eller förstå dig. Jag ser den där återhållsammande pulsen som går igenom din kropp och pyr ut genom dina ögon. Dina ändlösa oceaner bedrar dig. De är öppna böcker på ett främmande språk som jag aldrig kommer kunna tyda. Men jag känner av rytmen i texten och jag kan skönja genren. Ibland räcker det för att få en vag uppfattning om hur saker och ting ligger till. Dina ögon säger mer än vad du tror.

Ett träd kan falla i skogen. Man ser aldrig när det händer, varför det händer eller hur det går till. Men icke desto mindre så vet man att något har hänt trädet när man ser det ligga på marken. Samma sak gäller dina ögon. Jag ser i din blick att det är något som har hänt. Men jag vet varken vad, varför eller hur det gick till. Jag ser bara den där förändringen i din sinnesnärvaro som avspeglas i blicken.

Dina ögon utstrålar osäkerhet, uppgivenhet och reservation, blandat med passion, förväntan och förhoppning. De uttrycker glädje och ängslan om vartannat. De förmedlar en varsam men stark nyfikenhet för livet som sällan tar ut sin rätt. I dina ögon syns ett tvivel och en tro som aldrig något av dem helt blommar ut. Du är fast i ingenmansland och det är därför du utstrålar kluvenhet mer än något annat.

Men vem kan klandra dig i en värld som denna? Livets tunga grubblerier vilar ensamt på dina axlar. Ett ömsesidigt ögonkast räcker och jag ser ärren av att leva. Våra ögon är portar till själen som alltjämt står öppna och skimrar av allt som livet är och innebär. Vi alla har ett bagage vi har med oss. Vi alla har en garderob, som i vissa fall alltid varit stängd. Men innehållet måste förr eller senare ut och det är dumt att spränga en dörr som går att öppna.

Släpp ut skeletten ur din garderob. Låt mig skaka ett krasande handfast handslag med dem alla en efter en och se dem rakt in i deras tomma ögonhålor. Låt mig bekräfta och acceptera dem allihop. Våra benrangel kan få dansa tillsammans. En börda som är delad är bara en halv börda. Din blick säger sitt. Så se mig i ögonen och säg det du behöver säga. Du är ett mysterium som jag söker svaret på och våra ögon har redan sagt mer än vad de borde.

Alla över en kant

Hon ser ut genom fönstret och låter blicken svepa över den kala och övergivna skolgården. Läraren står och viftar med ett ivrigt och energiskt kroppsspråk framme vid katedern och lär ut Shakespeare. Men intresset från eleven är som bortdunstat när hennes stirrande ögon fryser fast vid skymten av bänken vid den stora eken. Hon släpper bänken snabbt med blicken för att inte drunkna i det förflutna och låter den istället vandra över asfaltsfotbollsplanen för att komma på andra tankar. Inte tänka, inte på det i alla fall säger hon ljudlöst till sig själv. Men det var för sent. Arsenalen med känslor börjar långsamt komma till ytan och tankarna flyger iväg långt bortom skolområdet.

Doften av vår och nyblommad växtlighet hängde kvar i luften under den ståtliga eken när hon träffade honom för första gången. Han satt på den vita bänken och pluggade när hon gick förbi. Han lyfte huvudet och ställde en fråga som har ändlöst många svar, inget mer rätt än det andra. Så charmig, snygg och oskuldsfull han var, men ändå så målmedveten. Vilken tjej som helst hade fallit pladask för honom, tänker hon övertygande för att övervinna sitt eget tvivel.

Men var jag verkligen vilken tjej som helst? Var jag inte bara en liten oerfaren flicka från förorten som inte visste bättre, som inte förstod hans avsikter? Hur många romantiska kärleksfilmer hade man inte sett som slutade med att allt löste sig och paret levde lyckligt i alla sina dagar. För en okunnig tjej som mig förväntade man sig att det verkliga livet skulle fungera likadant. Det var de tankarna som snurrade runt i hennes huvud. Hon föraktade världen för hur grym den var och alla människor i den. Men mest av allt hatade hon sig själv. Hon som varit en idiot och blivit så lättlurad. Hon som varit så inkompetent. Hon som hade trott på äkta kärlek.

Han hade ingjutit falska förhoppningar om kärlek och sedan krossat dem som ett glas som går i tusen bitar när det träffar golvet. Han hade berövat hennes självkänsla och tagit hennes oskuld. Och inte nog med det så hade han varit otrogen och legat med andra tjejer under den korta period de varit tillsammans. Under den period hon var galet kär i honom. Som avslutning på det hela dissade han henne efter att hennes oskuld hade blivit ett avklarat kapitel på hans meritlista. Då hans plan äntligen hade gått i lås.

Han var hela tiden målmedveten och spelade sina kort med omsorg för att få mig att bli varm i hela kroppen och rysa av kärlek vid hans beröring. Jag studerade ingående hans mjuka läppar när de formade komplimanger som fick mig att rodna. Jag tvingade mig själv att hålla mig vaken när vi låg tätt intill varandra – med hans skyddande arm över mig – för att inte låta en sekund gå till spillror i hans närhet. Hur kunde jag låta mig luras av en sådan skitstövel, tänkte hon.

Tror du på äkta kärlek? Hade han frågat henne samtidigt som han dirigerade henne att slå sig ner bredvid honom på bänken. Det gjorde hon, åtminstone just då och två veckor framåt. Nu var det bara en avlägsen krossad dröm som bara existerade i löjliga sagor och filmer. Han hade äcklat henne med sina smöriga falska uttalanden om den kärlek han kände för henne. Hur kunde han säga så vackra saker med så mycket känsla utan att tro på orden ett dugg själv?

Den väldiga eken vid bänken var nu utan sina gröna löv och hade berövats sin elegans till den mörka hösten, precis som hon hade berövats sin livsgnista. Depression och avsky för killar var nu återkommande känslor i hennes vardagliga liv. Framtidsplaner var inget att tänka på för henne, det var jobbigt nog att gå igenom den procedur och plåga som skolan var.

Läraren avslutade lektionen med ett citera Shakespeare: ”Att inte ha något är att inget kunna förlora”. Den frasen tilltalade henne extra mycket när hon kom att tänka på killar, som hon uppenbart och omedvetet hade dragit alla över en kant. Vilket var synd för den snälla unga mannen som satt och såg henne blygt i nacken från raden bakom. Han som inte var ute efter engångsligg utan ett sprudlande romantiskt förhållande med tjejen framför. Han som alltid skulle finnas där för henne och aldrig ens skulle komma på tanken att svika henne. Han som fortfarande trodde på äkta kärlek.