Löpning

Posted on av kimenberg

Den 28:e mars 2015: Det var dagen jag mer än dubblade mitt tidigare distansrekord inom löpning och avverkade 90km på löpbana. Det var tyvärr också dagen jag drog på mig en långvarig knäskada som än idag hindrar mig från att springa.

Många har ställt mig frågan om det var värt det? Att dras med en skada i över ett år för att jag valde att fortsätta när det mest logiska hade varit att stanna?

Jag saknar löpningen grymt mycket! Jag önskar jag kunde sväva fram i perfekt harmoni, över okända landskap, utan plan och mål, och att samtidigt känna att man befinner sig i sitt esse. Jag önskar jag kunde höra tanten i lurarna säga att den senaste kilometern gick 2 sekunder snabbare än den förra. Jag saknar att jaga nya rekord och försöka pressa ur ännu mera kraft när man redan är helt slut. Jag saknar dofterna, solen, regnet och frihetskänslan att bara vara en del av naturen. Jag saknar att jaga andra i spåren, springa bakom tjejer med löpartajts. Jag saknar att springa om cyklister… det är en obeskrivlig känsla! Men mest av allt saknar jag att bara kunna sätta den ena foten framför den andra och trycka ifrån, lika bekymmerslöst som det en gång var.

Vad vann jag på att göra ett ”distanstest”, dvs springa tills det inte går att springa längre (för det gjorde jag verkligen) och var det verkligen värt det?

Självklart! Det ligger ett egenvärde i den kamp du bedriver mot dig själv i extrema situationer. Man lär känna sig själv på sätt man inte trodde var möjliga. Det finns ingen ära i att plåga sig själv, men det finns en ära i att uthärda och fortsätta kämpa, oavsett om det gäller löpning eller något annat i livet. Allför många ger bara upp. När de försätts i jobbiga situationer flyr dom i panik eller fryser på stället. De förstår inte att de sitter inne på något av värde. De ger upp, flyr och undviker problem för de vet inte hur man kämpar. Eller så tycker de inte att det som de kämpar för är värt att kämpa för längre när det börjar blåsa motvind. Hur ska man kunna få det man vill ha om man inte kan sätta till lite engagemang för sin sak?

Under löpturen den 28:e mars 2015 lärde jag mig just det. Trots fötterna blödde, musklerna total protesterade och knäna värkte så fortsatte jag tills jag inte kunde ta ett enda löpsteg till. Jag gav allt jag hade. Och jag lärde mig där och då, att med mental styrka och rå envetenhet går det att övervinna det mesta. Jag började också, i samband med distanstestet och konsekvenserna det fick efteråt, att lära mig att föra över just den där mentaliteten till andra delar av mitt liv. Jag backar inte från konflikter som uppstår, jag löser dom. Jag skjuter inte upp problem till senare, jag möter dom. Vill jag engagera mig i något så gör jag det istället för att fundera på om jag orkar eller inte. Ja, det var värt det! Skulle jag ha fått möjlighet att göra om distanstestet så hade jag inte sprungit ett steg kortare.

Under de senaste veckorna har jag även börjat se ljuset i slutet på tunneln och åter tagit tag i rehabiliteringen som nu blivit rutin. Nu är det minst 10k steg per dag som gäller och en rejälare marsch på en-två mil varje helg med 25kg ryggsäck. Jag ser det som ett rejält styrkebesked att jag faktiskt kan gå så långt med tung ryggsäck utan nämnvärda knäkänningar. Det finns fortfarande hopp! Nästa steg är att lägga till styrketräning/rehabövningar varannan dag och/eller kortare promenader med ryggsäck även under vardagar, dessa tillägg hoppas jag är med i rutinen inom 3 veckor 🙂

För er som undrar hur skrivandet går så ligger det lite halvt på is just nu i och med dubbel jobb, träning och mycket annat inplanerat som händer nu framöver. Jag skriver och kladdar mest i memon på mobilen. Har just nu 40st memon, vissa sidlånga, som är enbart skrift. Det ligger en text i omloppsbana som jag planerar att skriva klart, vet dock inte när än. Ett annat skrivprojekt som ännu är under planering är en roman. Har rätt mycket material till den och det är byggandet av karaktärer, miljö, vissa scener och handlingen i stort jag kladdar på medt just nu. Men det kommer dröja innan det händer något konkret på den fronten. Saker är på gång iaf, men just nu är knä rehabiliteringen topp prio!

Det du inte såg

Posted on av kimenberg

Genom dystra landskap rinner en flod obekymrat fram. Ett hölje av ovetande och oförstånd avspeglas på ytan när den kränger sig fram runt krökar och över stock och sten. Vattnets renhet blänker av solens hånande leende. Floden flödar obestridligt vidare utan kyla eller värme. Utan känsla eller apati. Uran bördan av det bräckliga människohjärtat.

Ekot av de själar som saknas trycker inom bröstet. Saknaden ligger levande begravd i djupet av min själ. Graven går djupt men är ändå fylld till höjden. En ensamt buren tomhet av allt som varit och aldrig åter kommer bli är det som återstår av en gyllene era. Den upplevda glädjen som då inte gick att ifrågasätta avger idag ett smärtsamt eko. Flodens forsande sus sjunger obekymrat i mina öron: en hoppfull visa om en plats långt borta.

Enstaka oförändrade minnesbilder passerar i repeterande revy. Ögonblick där tiden står helt still. Där våra hjärtan är hela och våra leenden eviga. Där springer känslorna glatt och fritt på en öppen sommaräng under en helt klarblå himmel. Det är bilderna som bara jag har. Minnet av dig som bara är mitt. Finns det någon kärlek kvar när du är borta? Kan jag ens förnimma mig själv att känna den?

När skymningen faller och ljuset försvinner har demonerna trotsats. Ensam med tårarna efter ännu en tom seger. Några klockslag till har för alltid blivit historia. Solen som åter hånar mig när den gryr. Floden lika oberörd som förut. Den porlar fram lika envist som mina ögon insisterar på att fortsätta ge bränsle till dess tårkanaler.

Ibland känns det som om jag levt längre än vad jag borde, som att mitt öde har passerat. Missat och ouppnått, kanske även oupptäckt. Det rör sig alltid bortom horisonten. Det går inte att jaga samma sak man hittat och sen förlorat, inte när det kommer till liv. Jag besitter inte samma källa som flodens eviga flödande. Jag varken söker eller jagar horisonten som floden gör, med den absoluta övertygelsen att fortsätta framåt. Den naturliga urkraften är urholkad.

Fotstegen bär mig svävande fram mot flodens sluss. Springandes i en oorganiserad och panikartad flykt slår mina fotsulor till slut hårt mot träplankorna under mig. Vattnet strömmar på bägge mina sidor. Forsens melodi lockar och gör mig bejakande och bedövad. Jag förmår inte vända om, inte heller fortsätta över. Löpstegen saktar ofrivilligt och accepterande in. Jag hör sången om en bättre plats, sången om hoppet av en återuppstådd kärlek som aldrig riktigt dog. En röst som aldrig tidigare talat viskar i mitt öra: Hitta kärleken, och låt den döda dig. Jag fortsätter springa. Jag fortsätter forsa. Just i den stunden är jag floden.

Utan varandra

Posted on av kimenberg

Obönhörligt försvinner du
Livet går du vidare ifrån
Inga lögner sas mellan oss
Aldrig sårade vi varandra
I vår relation inget tvivel
Bleknar gör aldrig den kärleken

Alltid har vi älskat varandra
Alltid kommer vi älska varandra
Florerade gjorde det vackraste
Det renaste i tårar nu består
Fortsätter gör sagan utan dig
Men en saga är det icke längre

Trivia och ny text?

Posted on av kimenberg

Hejsan! Jag vill börja med att tacka alla som gått in på den här sidan och läst. Besöksantalet passerade 100 redan samma dag sidan blev offentlig, vilket mer än fyrdubblade mina förväntningar! Jag har även fått möjlighet att diskutera ”Det är dit vi går” lite mer på djupet, och det finns möjlighet att den kanske kommer att genomgå en del korrigering. Hur som helst, jag är väldigt tacksam för den feedback jag har fått! Tveka inte med att höra av er! Det finns säkert läsare som skriver en del själva också jag för mer än gärna ett samtal med er, bollar lite idéer och diskuterar texter! 🙂

Nu när ni förmodligen läst ett par texter så är det förmodligen saker ni kanske hakat upp er på eller som helt har gått över huvudet. Så här kommer en kort trivia:

  • Texten blodröd skymning är löst baserad på Harry Truman show med Jim Carrey i huvudrollen. I texten framgår det aldrig vilket kön huvudpersonen har, det framgår inte heller vilket kön huvudpersonens levnadspartner har.
  • En synonym till veterinär är faktiskt djurläkare. Detta gör det legitimt att använda det förkortade ordet läkare för djurläkare och sen gå över till synonymen veterinär.
  • Alla över en kant är enligt mig själv en väldigt dålig text på många plan och jag övervägde länge att inte ens publicera den överhuvudtaget. Men jag låter den fungera som en text som visar skillnaden mellan det jag skrev i grundskolan och det jag skriver nu.
  • De fyra senaste texterna jag har skrivit skrev jag Titeln allra först på, innan jag ens började skriva själva texten.
  • Det är mer regel än undantag att jag inte har slutet på en text klart för mig förens jag faktiskt måste skriva slutet. Jag har blivit bättre på att planera mina texter men just slutet föredrar jag att lämna öppet till jag kommer dit.
  • Den senaste texten ”Det är dit vi går” har en ganska kritisk tongång mot krogen. Men jag själv tycker faktiskt att det är jävligt skoj att dra ut (är t.o.m i skrivande stund på väg hem för ännu en krogen runda! 😄).

När jag ändå är inne på ”Det är dit vi går” så kanske det är bäst att klargöra att texten inte är baserat på någon speciell person så ingen tar illa upp. Vi lever ju i ett samhälle där folk gör det till höger och vänster, bara att gå in på fb och läsa ett feministiska debattinlägg och titta på kommentarerna… det finns fler kränkta personer än asylansökande till Sverige (wow whoops, där kränkte jag visst någon) Nej, skämt åsido och nej, jag har faktiskt inget emot asylansökande. Verkligen nej, det var ett skämt! Förlåt, jag tar tillbaka det…

Nu gled jag iväg lite från ämnet. Hur som helst, har ni frågor om mina texter eller bara allmäna frågor överlag så har jag fixat ett ask.fm konto då kommentarssystemet på den här sidan inte var något vidare. Ni kan nu vända er till: https://ask.fm/kimenberg

Senaste nytt angående skriverierna är att jag har en ny text på gång. Har en klar titel, annars är den helt i planeringsstadiet, finns väl två vägar jag kan gå med den och har inte riktigt bestämt vilken jag ska ta än. Jag ska försöka att få den klar innan året är till ända iaf, även om det kan bli svårt! Jobbar tillfällig heltid nästan hela året ut och pluggar för att ta körkort samtidigt. Kan som sagt också bli att jag gör en del korrigeringar på ”Det är dit vi går”.

Annars så har jag beställt en del böcker som berör skrivandet på olika sätt. Framöver har jag som plan att mitt skrivande ska ta en väg där jag till viss del benar ut sättet jag skriver på, och börja skriva regelrätta dikter utan inslag av novell. Men måste läsa på lite innan jag börjar med det. Kommer självklart också fortsätta i novell genren och behålla en del att det som kännetecknar min skrivsätt där. Men man kan säga att det kommer bli en liten förgrening där en väg nu blir två.

Välkommen!

Posted on av kimenberg

Nämen, du hittade hit! Välkommen till min sida/blogg! Om du vill läsa om kläder, vardagliga aktiviteter och se bilder på dagens mat så har du kommit helt fel. Mat i all ära men det handlar inte den här sidan om!

På den här sidan kommer jag att publicera en del av det jag skriver, kanske också dela med mig utav en tanke eller två och hänvisa till olika böcker och författare. Jag vet faktiskt inte riktigt än. Jag ska iaf inte vara långdragen. Vill ni veta mer om mig, min skrift eller vad jag hoppas att den här sidan ska göra så kan ni läsa ”om mig och min skrift” i vänster menyn. Annars är det bara att navigera fritt! Min senaste text som jag skrev klart igår borde ligga här under. Läs långsamt! Gäller det mesta jag skriver!

Det är dit vi går

Posted on av kimenberg

Människor. Malplacerade. Vissa i grupp, andra ensamma. Pjäsen vi spelar har inget manus. Improvisation med riktlinjer vi inte vill bryta. Vi är alla skådespelare som spelar spelet. Vi är ett skiftande mänskligt landskap som rör oss i takt med våra undertryckta melodier.

Jag hör hemma här. Jag hör inte hemma här. Svaret på den redan ställda frågan avgörs inte i resonemang eller förnuft. Svaret ligger i känslan, hur det känns i just den exakta stunden. Nuet. Men nuet är förvridet och samtidigt förhöjt av de handlingar du själv gör. Det är ditt val, ansvaret är ditt eget. Grupptrycket duger föga som en ynka ursäkt.

Ryktena flödar obemärkt i stilla vatten. Ironin, när du reflekteras i ditt egna icke ideal. Du bryr dig inte då, ingen annan bryr sig nämnvärt heller. Det är så mycket annat som ska upplevas. Men nästa dag är det du som bryr dig allra mest. Tillfällig ångest över ångesten. Du vet när allt kommer omkring ändå, att ångesten lägger sig. Det är lugnt. Allt löser sig till slut. Och om inte så finns det alltid en syndabock för de handlingar du inte vill stå för.

Vad är ansvar? Moral? Lojalitet? Respekt? Begrepp som, om inte saknar mening, saknar begriplighet. Sen kan du fråga dig varför. Varför alltid ta ansvar, visa lojalitet och respekt och agera moraliskt rätt? Varför gå mot strömmen när ingen annan gör det? Man måste ju leva lite också. Vi är unga, vi ska göra misstag och fel så vi lär oss utav dem. Men vad blir av med dem som aldrig lär sig? Vad händer med de som inte ser sina misstag som misstag? Vad definierar ens en felaktig handling och kan inte ett misstag i slutänden leda till något positivt? Är då misstaget eller felet rättfärdigat? Grubbel skapar trubbel. Jag vill förstå men jag förstår det inte. Kanske finns svaret i botten på nästa flaska? Kanske upphör frågeställningen att ens existera? Det har den gjort förut. Krogen i all dess prakt och stundande makt.

Kärlek är ingen synd. Men vägen dit kan vara riktigt syndfull. Vägen dit kan krossa hjärtan, bryta budord och innefatta alla synder som går att begå. Moralens morbida motgång. Säg mig, vad skulle vi inte göra för Kärleken? Vi ger efter för den fysiska beröringen. Vi låter våra törstiga läppar mötas och våra ensamma själar hitta sporadiskt sällskap. Ibland vet minst en av oss att det aldrig kommer att hända något mer. Vi gör det ändå, mentalt avskärmade från verkligheten vi inte vill känna av. I ett berusat tillstånd gäller andra spelregler. Kom bara ihåg att ur lek kommer svek.

Det finns en chans att jag kan såra henne och göra henne besviken trots att vi knappt känner varandra. Hon vill något och jag är antingen omedveten eller struntar i det. Nästa gång är det ombytta roller och nitlotten faller på mig. Jag vill något och nästa bryr sig inte eller vet bara inte om det. Hon kan såra mig och göra mig besviken. Det är nästintill hemskt men det är så det är. Vi är där vi är. Allt kan betyda inget och inget kan betyda allt. Enighet råder sällan om huruvida det ena väger tyngre än det andra i stundens hetta.

Här horar vi runt, inte för pengar, utan för uppmärksamhet och bekräftelse. För att få den där lilla kärleken till oss själva. Precis tillräckligt mycket för att hålla oss flytande. För att få en illusion av att vara älskad. För att bli sedda och för stunden släcka det köttsliga begäret inom oss. Vi kan bara hoppas att det är ömsesidigt eller inte bry oss överhuvudtaget.

Jag trodde verkligen att du var speciell. Men att ligga med någon för ditt egna själv bekräftande, för att enbart höja din självkänsla. Det är vidrigt och jag trodde du var bättre än det! Människor är inte objekt som man inte kan ta hänsyn till. Du står inte över någon annan individ, kom ihåg det! Förvänta dig inte att någon gör allt för dig utan att du ger något tillbaka. Ömsesidig respekt är grundpelaren i alla typer utav relationer och möten.

Vissa människor vill mer än de förmår. De kan inte sätta kraft bakom orden eller backa upp dem med konkreta handlingar. Ibland saknar de till och med den genuina välviljan därför att de har gått miste om den lärdomen. De människorna är svåra att älska. Men de som är svårast att älska behöver kanske bli det allra mest för att komma någonvart. Få är starka nog att växa och utvecklas på egen hand.

Vätskor flyger genom luften när vi dansar oss fram genom dimman. Alkoholodören slår sig blint och obemärkt fram genom massan. Svetten pärlar fram i pannor utan något under. Hjärnverksamheten går på tomgång. Tänkandet och icke tänkandet beblandar sig skickligt med varandra. Flummiga ögon söker svävande av sin snurrande omgivning. Klumpiga händer letar sig obetänksamt till rumpor och klämmer till. Ingen respekt från den återvändande stenålders människan.

Det finns en makt i att tillfälligt spela maktlös på den här platsen. Men du är inte oskyldig för det. Du spelar bara med tills du tröttnar. Nästa gång tar du själv initiativet och gnider rumpan till. Ingen vet längre vem som är jägare och vem som är byte. Vi är bägge delarna, och i andras ögon är vi bara ännu en incident. Men skitsamma, skit i det! Natten är ung och det är även vi. Hoppet lever än! Så ta mig upp till himlen. Ta mig ner på jorden. Ta mig överallt, du är mitt allt, för ikväll är det kallt.

Det är inte oväntat att vi drar hem tillsammans. Vi vet bägge vad som komma skall och vi finner oss i det. Vi har kanske olika grunder och olika motiv men vi finner oss i det. Behovet och begäret är för starkt och vi kör som aldrig förr när det äntligen är dags. Njutning och ren extas längst hela vägen. Det finns inget att hålla tillbaka och när vi kommer känner vi ingen ånger. Men vi flyr när morgondagen gryr. Mer än vänner i vått men aldrig i torrt.

Run or Run

Posted on av kimenberg

Feet raises and lowers in a perfect pace. Thoughts float by in a glimpse of a second. Some of them are lost forever, some of them return more than once. Legs that repeat the same movement pattern carry you on. Your mind is occupied of resisting the irresistible. Every step you take towards one goal gets you further away from another. You run. You run alone and you run with company, nevertheless you run.

If you stop, time will catch up with you. No new levels of life exceeding will be achieved. No records will be subjugated to your persistency. No rhythm in life’s plaintive voice. The links to your identity will abruptly seize to exist. This is what you know. All you know. Every second counts when you try to outrun divinity into infinity. Around every corner awaits new obstacles to overcome, each and every one of them ready to take you down once and for all.

You are strictly aware of it. But you just keep on going. You don’t have much of a choice. It’s a lot easier to give into the routine of what it always has been, and maybe always will be. To run is a part of who you are now. It’s something so deeply rooted that it has distorted the person you where before you started to run. You only know that you must continue to run whatever the world throws at you.

That’s why you fly across boundless plains and endless roads, over mountains and deep valleys. You are a passenger on the roller coaster of life. You travel through dense dark forests and even a darker darkness as you pass through the cities of man. When weather change from hot summers to cold winters. When day turns to night. When love turns to hate and hate turns to love. As long as the time floats by, you run.

Your past and future merge together into one mass, without the density of ordinary slow-witted thoughts and tedious plans. Only the present exists. Life in its purest form, but not lived as it should be lived. You shouldn’t run and fight just to keep the run going, just to keep your self in check and live in the moment. You run when you fight and you fight when you run. You are the master of guerrilla warfare.

It’s sad to see your heartbreaking fear, but also astounding to see the great strength in you, when you run and keep trying to prevail. But there is also a fear of succeeding if you against all the odds would do so. Because what’s left when the struggle ends? Maybe something worse than the struggle itself? You never know because you never stop. You keep hold on to your instinct and your acquired reflexes. We all do. Too afraid to lose something we never had.

You are not the only one who runs. Everyone run, either they run or they run. But maybe one day we will run into each other, and be forced to stop just for a second. And maybe in that second we will see and experience something we never had before, the dawn of a whole new era. Maybe we will stop to run completely and start to walk, hand in hand, towards whatever destiny we have. Embracing ourselves, each other and the roller coaster of life.